Sparka, sparka hårdare, få mig att känna nåt då! Stannar ändå som, som ett ihopknyckel likt ett nystan som blåser runt i nån gammal film… smutsig, bucklig o med brott.. Du ser den glittriga lila fasaden, den sista, mitt hopp, efter att alla andra små lager av äckel, gulddust och smuts gett med sig o åkt bort. Du vet inte vad du ser, nåt underligt o utomjordiskt men så, så, så… du vet inte men inte heller om det är gott eller ont. Jag vet min pojke… o jag vet oxå att det du ser är den där lite repiga lila glaskulan som aldrig hängdes upp.
Advertisements
