Sparka, sparka hårdare, få mig att känna nått! Stanna ändå.. som ett ihopknycklat… likt ett nystan som blåser omkring i någon gammal film.
Smutsig, bucklig o med brott. Du ser den glittriga fasaden, den sista, mitt hopp efter att alla andra små lager av äckel, gulddust o smuts gett med sig o åkt bort.
Du vet inte vad du ser, nått underligt o utomjordiskt men så så så.. du vet inte, men inte heller om det är gott eller ont. – Jag VET min pojke.. jag VET.. o jag vet oxå att det du ser är den där lilla repiga lilla glaskulan som aldrig hängdes upp.
Advertisements
